Jag sitter här i min föräldraledighetsbubbla med mitt första barn. Han fick en turbulent start i livet då han föddes tio veckor före beräknad förlossning. Han har hanterat allt på ett sätt som är imponerande och jag kommer för alltid titta på honom och tänka att han är den starkaste personen känner. Jag skrev tidigare en kort text om tiden på neonatalavdelningen. Läs den här.
Jag är föräldraledig och tillbaka till höstterminen 2024. Jag längtar efter att förkovra mig i barnrätt igen. Ibland när han sover läser jag den senaste forskningen, artiklar och rapporter om barns rättigheter och längtar efter att fördjupa mig. Jag kommer av mig en stund, pausar och ser bilden som står på byrån och jag längtar efter att han ska vakna. Jag saknar honom när han sover…
Jag hittar ett blogginlägg på Stockholms barnrättscentrum skrivet av Kavit Zillén, docent och universitetslektor i offentlig rätt, om det för tidigt födda barnets rättsliga ställning i vården.
Sverige har världens bästa neonatalvård. Jag har fått uppleva den från första parkett under sex veckor och det är inte en erfarenhet jag vill vara utan. Det är min upplevelse, och den går såklart lättare att positivt se tillbaka på eftersom vårt barn i princip ”bara” var liten och behövde växa på sig och vara under sjukvårdens observation på grund av sin ”omogenhet”. Fler barn än någonsin överlever i tidigare graviditetsveckor i Sverige. Det är såklart fantastiskt men det går inte att bortse från att extremt tidigt födda barn ofta föds med komplikationer. Det ställs särskilt höga krav på sjukvården att bestämma vad som är barnets bästa och att realisera barnets övriga rättigheter med särskild hänsyn till att barnet inte kan göras delaktig i besluten som rör den och att beslut ofta behöver fattas snabbt, akut och med hänsyn till förälderns rätt till information och delaktighet. Läs Zilléns reflektioner kring denna komplexa fråga via länken nedan.
…Han vaknar och min längtan är över. För han, precis som alla andra barn, är nu.
Comments